Var ska man bo i Havanna: de 4 kvarteren att känna till 2026

Gamla stan ryms i en rektangel på en gånger två kilometer, mellan hamnen och Prado, och den har två ansikten med en gatas mellanrum: kvarteren som stadshistorikerns kontor restaurerat i trettio år, med ommålade fasader, museer och uteserveringar, och kvarteren intill, där balkongerna hålls uppe av stöttor och tvätten torkar på pelarna. De fyra torgen utgör rundan: Plaza de Armas med sina bokstånd under fikusträden, Plaza de la Catedral med sin barockfasad som tycks bölja, Plaza de San Francisco mittemot kryssningsterminalen, och Plaza Vieja, det vackraste, med sina glasmålningar, sitt bryggeri och sina barn som spelar boll till mörkrets inbrott. Mellan dem Calle Obispo, gågata och full från morgon till kväll, där man hör "¿de dónde eres, amigo?" tio gånger innan man når det första torget: det är här restaurangvärvarna, försäljarna av cigarrer "från fabriken" och de falska guiderna samlas. Man bor här för att göra allt till fots, för casas i kolonialhus med höga tak och järnbalkonger, och för de tomma torgen tidigt på morgonen, före grupperna. Baksidan: tilltal i varje gathörn ända till kvällen, och statliga hotell vars namn är värt mer än rummet.

Priserna är mångdubblade för oss, och lurendrejarna hänger ständigt på en för att erbjuda bluffar.

Jean Luc

Mellan gamla stan och Vedado löper Prado från Capitolio ner till havet under sina lagerträd, kantad av marmorbänkar och åtta bronslejon, och det är här staden ställt sina palats: runt Parque Central, där män högljutt diskuterat baseboll i samma gathörn i femtio år, har hotellen från 1875 och 1930 fått sällskap av två femstjärniga hotell med takpool, mittemot Gran Teatro och det restaurerade Capitolio, vars kupol överträffar den i Washington med några meter, något havannaborna håller på. Framför hotellen väntar de amerikanska bilarna från femtiotalet, ommålade i rosa och turkos, på kunder till stadsrundturen per timme. Bakom Centro Habana, stadens tätaste kvarter, dess trädlösa gator, dess trötta hus, Barrio Chino med sina två restauranggator, Callejón de Hamel med sin rumba på söndag mitt på dagen. Och Malecón, åtta kilometer mur längs havet, där hela staden kommer och sätter sig i solnedgången, med en flaska och en gitarr, och där vågorna slår över kanten på dagar med nordanvind. Man bor här för de stora hotellen med pool och generator, för teatern och Capitolio utanför dörren och för muren i skymningen. Baksidan: stadens mest påträngande lurendrejare runt Parque Central, och gator i Centro Habana utan belysning så snart man lämnar Prado.

Tjugo minuter från gamla stan är Vedado femtiotalets stad, uppdragen med linjal i gator med bokstäver och nummer, planterad med flamboyantträd och villor med pelare, varav många blivit casas och privata restauranger. La Rampa, Calle 23 som stiger upp från havet, är dess pulsåder: biografen Yara, glassen på Coppelia under sitt betongtefat, där havannaborna köar en timme för tre kulor, det forna Hilton från 1958 som blev Habana Libre, och på sin klippa mittemot Malecón Hotel Nacional, palatset från 1930 där den amerikanska maffian höll kongress 1946 och vars trädgård, påfåglar och kanoner står öppna för den som köper en drink. Längre bort universitetets trappa, FOCSA-tornet från 1956, Plaza de la Revolución med sina två järnansikten på ministerierna, Colónkyrkogården och dess marmor, och Fábrica de Arte Cubano, den forna oljefabriken som blivit platsen där staden går ut från torsdag till söndag, utställningar, konserter och barer på tre våningar. Man bor här för att leva i havannabornas skala, för de privata restaurangerna i villor, för konserterna, och för att ingen erbjuder förbipasserande cigarrer. Baksidan: en taxi eller trettio minuters promenad till gamla stan, och trasiga trottoarer som man lär sig utantill.

På andra sidan tunneln under Almendares byter staden skala: Miramar är ett rutnät av villor från fyrtiotalet under flamboyantträden, där Quinta Avenida, bred som en motorväg och med en trädgård planterad i mitten, radar upp ambassaderna, de utländska företagens kontor och några av stadens bästa privata restauranger, i hus med trädgård. Det finns inget att besöka, och det är det man kommer för: tystnaden, de hela trottoarerna, affärshotellen med pool, gym och generator, Club Habana, den forna yachtklubben från 1928 vars strand hyrs per dag, akvariet och dess delfiner för barnen. Längre västerut, i Jaimanitas, Fusterlandia, hela det kvarter som en konstnär täckt med mosaik i trettio år, grannarnas hus inräknade, och Marina Hemingway. Man bor här för lugnet, för familjerna, för affärerna och för en natt utan strömavbrott. Baksidan: tjugo till trettio minuter med taxi till allt, inget gatuliv på kvällen, och statliga hotell vars betyg går från det enkla till det dubbla.