Var ska man bo i Santo Domingo: de 4 kvarteren att känna till 2026

Zona Colonial är en rektangel på en kilometer gånger femhundra meter mellan floden Ozama och Calle Palo Hincado, och allt som Europa byggde först i Nya världen ryms där: Calle Las Damas, stenlagd 1502, Ozamafästningen och dess Torre del Homenaje, färdiga 1508 vid floden, Alcázar från 1512, korallstenspalatset för Diego Columbus, Christoffers son, som blickar ut över Plaza de España, katedralen Santa María la Menor, påbörjad 1512 och invigd 1540, Amerikas första, Casas Reales, dominikanklostret från 1510 där det första universitetet öppnade, Pantheon i en jesuitkyrka från 1714 och Casa del Cordón, det första stenhuset i två våningar. På dagen går gågatan Calle El Conde från Parque Colón till Puerta del Conde, där självständigheten utropades 1844, mellan försäljare av cigarrer, larimar och bärnsten; på kvällen, när bussarna från Punta Cana har åkt, radar Plaza de España upp sina uteserveringar framför den upplysta Alcázar, och Calle Hostos och Arzobispo Meriño öppnar sina barer i hus från 1500-talet. Man sover här för att nå allt till fots, för kolonialhusen som blivit hotell och för staden vid den timme då den blir sin egen igen. Baksidan: gator under ombyggnad och kullersten som ekar, hotellomdömen som talar om buller, och Mercado Modelo och den norra delen av kvarteret, som man korsar på dagen.

Stunderna som gjorde intryck på mig: det koloniala kvarteret, katedralen, Christopher Columbus hus, parken 3 Ojos (3 ögon) med sina underjordiska grottor.

foggy

Väster om Puerta del Conde är Gazcue kvarteret där huvudstadens borgerskap byggde sina villor på 1930- och 1940-talen, låga hus under flamträden, lugna gator och gästhus i de gamla herrgårdarna, kring Nationalpalatset från 1947 och dess kupol. I norr Plaza de la Cultura, museiparken anlagd på 1970-talet: Den dominikanska människans museum, som berättar om taínofolket, museet för historia och geografi, det naturhistoriska nationalmuseet, Nationalteatern från 1973 och bredvid Palatset för de sköna konsterna från 1956. I söder Malecón, Avenida George Washington, tio kilometer promenad mellan staden och Karibiska havet, där grandhotellen från 1940- till 1970-talen står, Obelisken från 1937, Güibiastranden med sin park, och dit staden kommer för att promenera på söndagar och dansa merengue i juli. Man sover här för hotellen med pool mot havet, för gästrummen i villorna och för gamla stan tio minuters promenad bort längs Calle El Conde. Baksidan: ett hav man inte badar i, Malecón som man undviker till fots på natten, upprepar omdömena, och villor som töms på kvällen.

Norr om Gazcue byter staden sekel: Piantini och Naco är kvarteren med glastorn, banker och ambassader, där huvudstaden arbetar, äter middag och handlar, mellan Blue Mall, Agora och Acrópolis, och där restaurangerna på Avenida Gustavo Mejía Ricart serverar till midnatt. Olympiska centret från 1974 skär kvarteret i två, en park av stadion där staden springer på morgonen, och Quisqueyastadion ger från oktober till januari matcherna mellan Licey och Escogido, huvudstadens två klubbar, den mest dominikanska kväll som finns, öl, merengue och fyrtiotusen människor som sjunger. Bellapartmuseet på sjätte våningen hos en bilhandlare rymmer den bästa samlingen dominikanskt måleri. Längre åt nordväst den botaniska trädgården från 1976, två kvadratkilometer och ett litet tåg, djurparken från 1975 och i väster Country Club. Man sover här för de nya kedjehotellen till priset av ett europeiskt trestjärnigt, för restaurangerna och för barnen. Baksidan: inget gammalt, åttafiliga avenyer som man inte korsar till fots, och Zona Colonial tjugo minuter bort med bil.

På andra sidan floden Ozama är Santo Domingo Este staden där en miljon dominikaner bor, och där två av de saker som den citerade medlemmen tog med sig från sin dag finns: Los Tres Ojos, tre underjordiska sjöar i rasade kalkstensgrottor, som man går ner till via trappor huggna i klippan och korsar på en handdragen flotte, och Columbusfyren, invigd 1992 till femhundraårsjubileet, ett betongkors på tvåhundratio meter som kastar ett ljuskors upp i himlen och rymmer det som sägs vara amiralens grav; bredvid Nationalakvariet vid havet och vattenparken. Sedan fortsätter vägen till flygplatsen Las Américas österut, och tio minuter efter den Boca Chica, huvudstadens strand: en lagun av vit sand sluten av ett rev, midjedjupt vatten på tvåhundra meter, hyddor med friterad fisk, Santo Domingos familjer på söndagarna och hotellen för natten före ett flyg. Man sover här för stranden, för barnen och för ett tidigt flyg. Baksidan: fyrtio minuter med bil till Zona Colonial, en badort som är bullrig på helgen, och det stora resorten på stranden som släpar på år av betyg under 6, utelämnat ur den här guiden.