Var ska man bo i Perth: de 5 kvarteren att känna till 2026

Perths centrum ryms på en kvadratkilometer mellan järnvägen och floden, och det har byggt om sig i tio år: Elizabeth Quay, bassängen som grävdes in i stranden 2016, med sin gångbro, sina restauranger och färjorna till södra stranden, Swan Bells, klocktornet i glas från 2000 som rymmer klockorna från St Martin-in-the-Fields, skänkta av London till tvåhundraårsjubileet, och bakom dem gågatorna Hay Street och Murray Street, arkaderna i London Court, en falsk Tudor från 1937, stadshuset från 1870 byggt av straffångar, Perth Mint från 1899, där man fortfarande gjuter guld inför publik, och St Georges Terrace, bankernas och tornens gata. Vid vattnet högsta domstolens trädgårdar och Barrack Street Jetty, varifrån båtarna till Fremantle och Rottnest avgår; österut East Perth, Queens Gardens, cricketstadion WACA och travbanan, Heirisson Island med sina frigående kängurur, tjugo minuters promenad från centrum; på andra sidan floden kasinot i Burswood och arenan. Man bor här för att göra allt till fots, för de stora hotellen i gamla byggnader och för färjorna. Baksidan: ett affärskvarter som töms på kvällen och på söndagar, utom kring kajen, och stadens högsta priser.

På andra sidan järnvägen är Northbridge kvarteret där centrum går ut på kvällen och går på museum på dagen. Kulturcentret upptar ett enda kvarter: Western Australian Museum, återöppnat 2020 under namnet Boola Bardip, med sin hängande blåval och sina salar om noongarfolken, konstgalleriet med sin aboriginska samling, institutet för samtidskonst i en skola från 1896, delstatsbiblioteket och Blue Room, stadens teatergruppers lilla scen. Runt omkring James Street och William Street, de kinesiska, vietnamesiska och malaysiska restaurangerna som skapat kvarteret, barerna och klubbarna som håller det vaket till klockan tre från torsdag till lördag, Yagan Square med sitt torn av skärmar, som sedan 2018 binder ihop Northbridge med stationen, och Piazzan, storbildsskärmen där man ser cricket sittande i gräset. I norr Hyde Park, två sjöar, hundraåriga fikonträd och ibisar, kvarterets familjepark. Man bor här för museerna och barerna till fots, för vandrarhemmet och för centralstationen fem minuter bort, varifrån tågen till flygplatsen och Fremantle avgår. Baksidan: oväsen till småtimmarna från torsdag till lördag, och gator där hotellens omdömen råder till att hålla ihop i grupp efter midnatt.

Kings Park är det största Perth har: fyrahundra hektar på Mount Elizas brant, mer än Central Park, varav två tredjedelar fortfarande är bush, med eukalyptusträd, kängurur i skymningen och vilda blommor i september, och en tredjedel botanisk trädgård, gräsmattor och gångbroar i trädkronorna, varifrån hela staden breder ut sig över floden, tornen i förgrunden och Darlingkullarna i bakgrunden. Den citerade medlemmen rekommenderar att gå upp dit, och hon har rätt: det är utsikten över Perth, och den är gratis, tjugo minuters promenad från centrum längs Fraser Avenue med dess eukalyptusträd planterade 1938. Runt omkring West Perth, kontor och kedjehotell vid parkens fot; Subiaco, byn av hus med smidesjärnsbalkonger där staden går på marknad på lördagar, dricker på Rokeby Road och fortfarande sörjde sin fotbollsarena, riven 2019; Crawley och universitetet från 1911, dess gräsmattor vid floden och Berndt Museum för aboriginsk konst; och på södra stranden, sju minuters färja från Elizabeth Quay, djurparken från 1898 och Old Mill, kvarnen från 1835. Man bor här för parken när man vaknar, för kvarteren där Perthborna bor och för djurparken med barnen. Baksidan: tjugo till trettio minuter till fots eller med buss till centrum, och en budgetnivå utan glans.

Jag rekommenderar att ni tar er upp på höjderna i den botaniska trädgården för en panoramautsikt över staden.

jedi2

Vid Swanflodens mynning, trettio minuter med tåg från centrum, är Fremantle en annan stad, och många föredrar den: hamnen från 1897 som invandrarna kom igenom, fängelset från 1855, byggt av de straffångar som sedan bodde i det, stängt 1991 och upptaget på Unescos lista, Round House från 1831, delstatens äldsta byggnad, marknaden från 1897, öppen fredag till söndag, de viktorianska gatorna High Street och South Terrace, raden av kaféer och pubar som kallas Cappuccino Strip, bryggerierna i fiskehamnen och sjöfartsmuseet längst ut på kajen, som bevarar segelbåten som vann America's Cup 1983. På kvällen är Fremantles pubar fulla när Perths centrum är tomt, och färjan till Rottnest går härifrån på trettio minuter: den bilfria ön, dess sextio stränder, The Basin med sitt turkosa vatten och quokkorna som kommer och ler mot kamerorna. Längre söderut Penguin Island med sina pingviner, fyrtio kilometer bort. Man bor här för en stad som lever på kvällen och på helgen, för hotellen i fängelsets och marknadens byggnader och för solnedgången över havet från Bathers Beach. Baksidan: trettio minuter med tåg till centrum och Kings Park, och en havsvind som blåser hårt på eftermiddagen.

Tolv kilometer väster om centrum, bakom dynerna, nuddar staden Indiska oceanen längs fyrtio kilometer vit sand, och varje strand har sin publik. Cottesloe i söder är vykortsstranden: Norfolktallar, Indianapaviljongen på sanden, stilla, klart vatten på morgonen, skulpturerna på stranden i mars, och dyra hus bakom. Längre norrut City Beach och Floreat, familjernas stränder, breda och lugna, med gräsmattor och grillplatser; Scarborough, surfarnas strand, ombyggd 2018 med sin saltvattensbassäng på sanden, sin skatepark och sina barer; och bortom Trigg och den naturliga bassängen Mettam's Pool, en klipplagun för barn. Hela staden simmar här före jobbet, och hela staden kommer tillbaka på kvällen för att se solen sjunka i havet, något Sydney och Melbourne inte kan. Man bor här för vattnet när man vaknar, för barnen och för solnedgången. Baksidan: trettio minuter med bil eller buss till centrum, inget lyxhotell, och strandhotell som åldrats, omdömena säger det.