Var ska man bo i Tasjkent: de 4 kvarteren att känna till 2026

Centrum är staden som Sovjetunionen ritade efter 1966, och man går igenom den som en plan: Amir Timur-torget, runt, planterat med ekar, med erövraren till häst som ersatte Marx 1994, Hotel Uzbekistan från 1974 med sin fasad av genombruten betong i bakgrunden, Timuridmuseet under sin blå kupol; Broadway, målarnas och glassförsäljarnas gågata som leder till teatern; Navoi-operan, byggd 1947 av japanska krigsfångar, som en minnestavla tackar; Självständighetstorget, tre hundra meter gräsmattor, fontäner och gyllene storkar, och Historiska museet, där man ser Buddhan från Fayaz-Tepa. Runt omkring tunnelbanestationerna Kosmonavtlar och Alisher Navoi, stadens två vackraste, och avenyerna där invånarna promenerar om kvällen under platanerna. Två kilometer västerut Tashkent City, det nya kvarteret från 2019: en park med musikfontän, glastorn, ett köpcentrum och kedjornas palats. Man bor här för att ha allt till fots eller en station bort, för operan och museerna, för de stora hotellen. Baksidan: avstånd som i en sovjetisk huvudstad, där det tar fem minuter att korsa en aveny, och ett kvarter utan själ på kvällen utanför Broadway.

Väster om centrum, bortom Anhor-kanalen, är gamla stan det som finns kvar av Tasjkent före 1966: mahallor med låga lertegelhus vända mot en gård, där man fortfarande lever med dörren öppen, och i mitten Chorsu-basaren, under en turkos kupol från 1980 bred som ett torg: inomhus stånden med kött och torkad ost, utomhus bergen av meloner, tandir-brödugnarna och plovförsäljarna som öser upp från klockan elva. Bredvid Kukeldash-madrasan, stadens största, från femtonhundratalet, med sin gård full av studenter. En kilometer norrut Khast Imam-komplexet, mausoleer, madrasor och en moské med blå minareter, med biblioteket där Uthman-koranen ligger, handskriften från sexhundratalet som enligt traditionen är fläckad av kalifens blod, och sedan nyligen Centret för islamisk civilisation med sin kupol. Hotellen är gårdspensionat och små familjehotell, stadens bäst betygsatta. Man bor här för basaren i gryningen, för madrasorna, för varmt bröd och te, för det Uzbekistan man kommit för att se. Baksidan: inget lyxhotell, och ett kvarter som somnar med basaren, vid sjutiden på kvällen.

Norr om centrum, längs Amir Timur-avenyn som löper mot bergen, är Yunusabad kvarteret med de ommålade bostadshusen från sjuttiotalet, de nya affärshotellen och två landmärken som syns överallt ifrån: tv-tornet från 1985, tre hundra sjuttiofem meter stålfackverk, med sin roterande restaurang på hundra meters höjd, och Minor-moskén från 2014, helt i vit marmor vid Anhor-kanalens strand, stadens mest fotograferade i solnedgången. Mellan de två Besh Qozon, plovcentret, där tio grytor på en och en halv meter varje morgon kokar nationalrätten åt tusen personer, serverad vid tolv och slut klockan två: man kommer lika mycket för att titta som för att äta. Längre norrut vattenparken, Tashkentland med sina karuseller, mässcentret och kanalstränderna där staden springer på morgonen. Man bor här för de nya affärshotellen, stadens bäst betygsatta till bästa pris, för ploven, för familjerna. Baksidan: ett bostadskvarter utan gammal sten, och tunnelbanan tio minuters promenad bort beroende på adress.

Sydost om centrum är Mirabad och Yakkasaray kvarteren man anländer genom och reser från: centralstationen, varifrån Afrosiyob-tågen går som sätter Samarkand på två timmars avstånd och Buchara på fyra, Södra stationen för nattågen, och flygplatsen sju kilometer bort, tjugo minuter med taxi. Mellan de två ambassadkvarteret, skuggiga gator och villor bakom grindar, den ortodoxa katedralen med sina blå kupoler, kaféerna där utlandsboende äter lunch, och Mirabad-basaren, den som kallades ryssarnas marknad: mindre än Chorsu, renare, med sin torkade frukt, sin honung och sina mormödrar som säljer stadens koreanska kimchi. Hotellen sträcker sig från resenärernas vandrarhem vid basaren till det uzbekiska palatset med gårdar och pool, stadens vackraste. Man bor här för ett tidigt tåg eller ett sent flyg, för ambassadernas lugn, för palatset. Baksidan: inget att besöka på plats, och tjugo minuter med tunnelbana till gamla stan.