Var ska man bo i Belo Horizonte: de 4 kvarteren att känna till 2026

Centrum är rutnätet från 1897: gator som korsar varandra i räta vinklar och diagonaler som alla leder till Praça Sete, med dess obelisk från 1922 som staden kallar klubban, bankerna, gallerierna och gatuförsäljarna. Söderut stadsparken från 1897, arton hektar träd och dammar mitt bland tornen, med Palácio das Artes och dess teater i kanten och hantverksmarknaden på söndagsmorgonen på Avenida Afonso Pena, två tusen stånd; i nordväst Praça da Estação, stationen från 1922 som blev museum för konst och hantverk, och SESC Palladium; västerut Mercado Central från 1929, fyrahundra butiker med Minas-ost, cachaça, dulce de leche och pão de queijo, och dess barer där man äter lunch stående. Tunnelbanan, busstationen och bussarna till Ouro Preto går härifrån. Man sover här för marknaden, för en tidig buss och för prydliga hotell till pensionatspris. Baksidan: ett centrum som drar ner jalusierna klockan tjugo och gator där man inte dröjer sig kvar om natten, hotellrecensionerna upprepar det.

Praça da Liberdade är torget från 1897 där staden ville visa upp sig: guvernörens palats, kungspalmerna, och runt omkring de tidigare ministerierna som blivit museer, Memorial Minas Gerais Vale, Gruv- och metallmuseet, universitetets kunskapsrum, centret för folkkonst, biblioteket och Niemeyers böljande byggnad från 1954, som man besöker på söndagar. Söderut och österut Savassi, stadsdelen med barerna på Rua Pernambuco och uteserveringarna på torget, där staden som kallar sig barernas huvudstad går ut från torsdag till lördag; västerut Lourdes, restaurangerna på Rua São Paulo, DiamondMall och stadens enda stora hus; däremellan Funcionários med sina vandrarhem i villor. Tunnelbanan kommer inte hit, det gör taxibilar och bussar, tio minuter från centrum. Man sover här för att gå på kvällen, för museerna och för stadens bäst betygsatta hotell. Baksidan: bullriga helgnätter runt torget, och priser som stiger med betyget.

Pampulha är den konstgjorda lagunen från 1938 och det som en trettiosjuårig borgmästare, Juscelino Kubitschek, lät en trettiofemårig arkitekt, Oscar Niemeyer, bygga där: Franciskuskyrkan från 1943, fyra vågformade valv täckta av Portinaris blå kakel, som ärkebiskopen vägrade inviga i sexton år; Casa do Baile på sin lilla ö, kasinot som blev konstmuseum, segelsällskapet. Unesco tog upp helheten 2016. Runt vattnet arton kilometer strand där staden springer och cyklar, den ekologiska parken, den japanska trädgården, djurparken och botaniska trädgården, UFMG:s campus och Mineirão, stadion från 1965 som byggdes om till VM, sextiotusen platser, med Mineirinho bredvid för volleyboll och konserter. Pampulhas flygplats, för regionala flyg, ligger vid lagunens strand. Man sover här för arkitekturen, för en match, för att springa längs vattnet på morgonen. Baksidan: tjugo till trettio minuter med taxi eller buss till centrum och Savassi, och avenyer där man inte går på kvällen. En medlem berättar vad hon såg i kyrkan.

För den som gillar det samtida är den här kyrkan en arkitektonisk bedrift, helt i böljande former. Så pass att den katolska kyrkan hade svårt att erkänna den.

ophelie

Söderut stiger staden mot Serra do Curral, järnkammen som gav den dess namn och dess symbol, och som man bestiger på en timme från parken: Praça do Papa, anlagd för mässan 1980, varifrån man ser hela dalgången och dit staden kommer på kvällen för solnedgången; Mangabeiras-parken, ritad av Burle Marx 1982, tvåhundrafyrtio hektar skog, stigar och utsiktsplatser; sedan Belvedere, stadsdelen med glastornen runt BH Shopping, stadens första köpcentrum, och, på andra sidan kommungränsen, Vila da Serra i Nova Lima, med tornet Alta Vila och dess restauranger. Vägen till Inhotim, friluftsmuseet i Brumadinho, sextio kilometer bort, börjar här, liksom vägen till Serra da Moeda, där man flyger skärm. Man sover här för ett affärsmöte, för luften och utsikten, och för att ge sig av tidigt mot Inhotim eller Ouro Preto. Baksidan: allt med bil, inget till fots utanför köpcentrumet, och själlösa affärshotell.