Var ska man bo i Medellín: de 4 kvarteren att känna till 2026

El Poblado är kvarteret besökare väljer utan att veta om det: torn av glas och tegel klättrar uppför dalens östsida mellan träden, och varje våning vinner en bit utsikt. Längst ner, kring tunnelbanestationen, Parque del Poblado, den ursprungliga byns torg, och avenyn där de stora hotellen radar upp sig. På väg upp Provenza, sluttande gator fulla av terrasser, rosteriers kaféer och restauranger i bostadshus, landets bäst betygsatta; Parque Lleras, där staden gått ut i tjugo år, fullt av barer till klockan tre på natten från torsdag till lördag; Manila och Astorga, lugnare, med sina vandrarhem i villor. Ännu högre upp El Tesoro, köpcentrumet på bergssidan varifrån hela dalen breder ut sig på kvällen. Ner mot floden Ciudad del Río, det forna industriområdet, med museet för modern konst i en stålfabrik och saluhallen där man äter middag stående. Man bor här för att ha allt till fots högst upp på sluttningen, för hotellen med pool, för restaurangerna och för utsikten. Baksidan: Colombias högsta priser, lurendrejarna vid Parque Lleras på kvällen och tjugo minuters klättring från tunnelbanan.

Laureles är Medellíns enda platta kvarter, och det är hela dess charm: en stadsplanerare ritade det på femtiotalet i böjda gator och koncentriska cirklar kring två parker, under lagerträd som ger skugga, och det har blivit kvarteret där man lever till fots, på cykel och på terrassen. På morgonen serverar kaféerna kring den andra parken paisafrukosten; på kvällen radar Calle 70, i utkanten av Estadio, upp sina barer med salsa och guascamusik, där paisas går ut, inte besökarna. Runt omkring stadion Atanasio Girardot med sina simbassänger, där stadens två klubbar spelar växelvis och där hela kvarteret bär tröjan på matchkvällar, det bolivarianska universitetet och dess studenter. I söder Belén, folkligare, och Cerro Nutibara, kullen mitt i dalen, med sin rekonstruerade paisaby, Pueblito Paisa, varifrån man ser hela staden; parken Juan Pablo II och djurparken för barnen. I norr Cerro El Volador, den andra kullen, och dess stigar. Man bor här för att gå, för kaféerna, för vistelser på flera veckor, för matcherna. Baksidan: inget lyxhotell, och ett kvarter som töms på söndagskvällen.

Ett vårlikt klimat bidrar också till den goda livskvaliteten året runt.

Jeremie Lorrain

Centrum är dalbottnen, och det är här Medellín visar sig osminkat: Plaza Botero med sina tjugotre knubbiga bronsfigurer, skänkta av skulptören, under det svartvitrutiga Kulturpalatset, Museo de Antioquia mittemot, Calle Junín med sina kaféer från före kriget, Parque Bolívar med sin tegelkatedral, världens största i det materialet, Parque Berrío med sina mangoförsäljare under tunnelbanestationen, och Parque San Antonio, där Botero ville att fågeln som sprängdes av en bomb 1995 skulle stå kvar bredvid den nya. Ner mot floden den nya stadens byggnader: Plaza de las Luces med sina tre hundra master, EPM-biblioteket, Barfotaparken och teatern Metropolitano. I norr, med tunnelbanan, botaniska trädgården med sitt orkidéhus av trä, Parque Explora med sitt akvarium, planetariet, Universidad de Antioquia och längre bort linbanan som stiger från Santo Domingo till Parque Arví, skogen på åsen. Man bor här för stadens lägsta priser, för museerna och torgen till fots, för att se staden som den är. Baksidan: oväsen, synlig fattigdom och gator man inte längre går på efter mörkrets inbrott, som alla hotellens omdömen säger.

Söder om El Poblado, längs tunnelbanan, är Envigado och Sabaneta två egna kommuner, två forna byar som staden nått utan att helt sluka dem: var och en behåller sin centrala park, sin vita kyrka, sina kaféer under arkaderna där männen spelar domino, och sina gator med låga hus bakom järngaller. I Envigado radar Calle de la Buena Mesa upp restaurangerna där paisas äter middag på lördagarna, långt från Provenzas engelska menyer; i Sabaneta fylls parken på söndagarna av familjer som kommer för att äta en arepa och dricka en aguardiente mittemot kyrkan, och Calle 69 festar på kvällen. Båda ligger femton minuter från Parque del Poblado med tunnelbana, tjugofem från centrum, och hotellen där är gästhus och kvartershotell till halva priset. Man bor här för familjerna, för vistelser på flera veckor, för priserna och för att leva i en landsortsstads skala. Baksidan: inget att besöka på plats, inget lyxhotell, och en tunnelbana som stänger klockan tjugotre.